Time for Kenya

Äntligen hemma!!! glömde publicera mitt sista blogginlägg (på denna blogg i alla fall) när jag fortfarande var i Kenya, så det får bli nu.

Jag är helt tom. Mitt rum är helt tomt. Den här dagen är kommen som jag så många gånger har längtat efter och så många gånger har fasat för. Jag kan inte förstå det, jag kan inte inse att jag är hemma om mindre än ett dygn, hemma i mitt gula hus i Danderyd? Jag vill inte inse att min tid här i Kenya är över.

Aldrig förr har jag fått uppleva så mycket på ett år och chansen är väl inte så stor att jag kommer få uppleva så här mycket nytt på så kort tid någon gång i framtiden. Men man kan ju alltid hoppas. Om det är något jag har lärt mig det här året, så är det att våga chansa. Vågar man aldrig chansa kommer man aldrig uppleva sånt som bara chanser erbjuder. Jag ska chansa och ta chanser i resten av mitt liv, för varje upplevelse ger en alltid något.

Så alla ni som har bestämt er för att åka hit och är mer nervösa än någonsin, jag förstår er! Men var nervösa på ett exalterat sätt, var nervösa för att ni ska göra så galna saker som ni aldrig trodde ni skulle få uppleva, var nervösa för att ni ska älska er internatfamilj så mycket att ni aldrig vill lämna dom och var nervösa för att allt ska gå för fort. Men var inte nervösa för att något kommer förändras hemma eller att ni ska sakna er familj, för det finns inget som skulle kunna hända i Sverige som slår det man får vara med om här och det finns inget som har fått en att växa så mycket som person som att vara ifrån sin familj, sin trygga kommun, sina gamla dagisvänner och sin (vad man trodde innan) planerade framtid.

Efter detta året har jag nya ögon. I mina nya ögon har världen grymt något enormt. I mina nya ögon har ni där hemma värderats ännu högre än innan och i mina nya ögon är Kenya mitt andra hem, min uppfostrare och platsen där jag hade mitt hittills bästa år.

Att bo på ett internat är det roligaste och mest sjuka som finns. Jag kan inte tacka mina vänner nog för att dom tog chansen, precis som jag att åka hit. Gemenskapen som finns här på internatet är obeskrivlig.

Nu säger vi adjö till bloggen och adjö till Kenya.

Snipp snapp slut, men inte är den afrikanska resan slut.

 

Jag är hemskt ledsen att jag inte har hunnit blogga något på hur länge som helst, men det har varit full rulle här. I onsdags tog våra kära treor studenten och på studentmiddagen var jag ju toast master så det var en del att planera innan. Dessutom höll jag och hedvig ett tag till Malin och jag och Jacob höll ett tal, eller rättare sagt hade gjort en film till Elsa och Lisa. Allt gick verkligen jättebra och hela dagen var helt otrolig. Många tårar och ännu mer skratt kan jag lova!

Förra söndagen stack de första två hem från internatet, Fanny och Karin. Så gråtkalaset började redan i söndags. Igår åkte min älskade Elsa hem, vilket resulterade i ännu mer tårar. 

Igår var väldigt trötta från dagen innan så vi fick lång sovmorgon och efter det hade vi lite härlig yoga, med en skum yogasnubbe och sen var dragkamp. Resten av dagen spenderades vid poolen och med pedikyr (plus bilkösittande i 3h totalt...). 

Har även lärt mig att nattpackning helt klart är den mest effektiva packningen! Man vill inget annat än att gå och lägga sig, men har lovat att packa färdigt först. Hej och hå vad det gick undan, trodde jag tills jag kolla på klockan och insåg att hon var tre. Var en aningen trött imorse när jag skulle gå upp för att gå till Java och äta frukost med mentorgruppen. Det fick bli en Java-hamburgare till frukost (eftersom att det var sista gången där). Sen hade vi en fin skolavslutning följt av ännu mera packning.

I morgon ska lådorna skickas, så jag har spenderat större delen av kvällen att packa min låda. Det är helkaos i mitt rum och helkaos i min hjärna. Jag ska hem nu!?! Fy vad jag längtar. Fy vad jag aldrig vill åka härifrån.