Time for Kenya

Planen var att jag, jacob och Ellen skulle ta en långpromenad i våra Mt. Kenyakängor in till city för att köpa tågbiljetter till Mombasa. Vi räknade med en promenad på ca 1,5h. När vi gått en kvart möter vi en ung man som går motsatt riktning och helt plötsligt faller han raklång ner på marken och börjar krampa något enormt, med fradga i hela munnen. Vi hade ingen aning om vad vi skulle göra för vi har ju alltid fått höra att man inte ska hjälpa dessa fattig människor för de kan lura än. Men detta såg vi ju var på riktigt och vi försökte ropa på hjälp från andra på gatan, men alla bara gick förbi. Ingen ville ha något med saken att göra. Efter en stund slutar han krampa och på den här tiden har vi hunnit ringa 911 och sedan Swedken taxi och beställt en taxi till platsen. Vi lägger honom i framstupa sidoläge och försöker känna puls. Efter ett tag vaknar han upp lite och vi lyckas kommunicera lite, han får fram att han har medicin och en lapp i fickan som vi ger honom. Till slut kan ha sätta sig upp mot ett träd och medans Ellen och Jacob pratar med taxichafören hinner jag prata lite med Andrew som han heter. Han berättade för mig att han igår blivit av med alla sina jackor som han säljer och att han hade fått sitta hos polisen hela dagen för att han inte hade något licens för att sälja dessa jackor. Detta gjorde att han heller inte hade några pengar idag när han hade varit på sjukhuset för att få ny medicin. 

Vi bestämde oss för att åka med honom till sjukhuset. Denna gång inte till det superfin Nairobi Hospital som vi (rika) svenskar går till, utan till Kenyatta Hospital. Ett betydligt enklare sjukhus. När vi gick in på Emergency avdelningen ligger människor på britsar överallt, någon har svårt att andas, en annan är blodig, flera låg med dropp. Detta var kenyanskt. I taxin pratar jag mer med Andrew om hans liv och hans familj o han berättar att han bett till gud varje morgon och kväll och att han var säker på att det var gud som hade skickat oss för att hjälpa honom. Han kunde inte förstå att det fanns människor med så stora hjärtan. På akutavdelningen lämnar vi sedan Andrew med 700 shilling (ca 60kr) för att han ska kunna köpa medicin för nästkommande månad och till hemresan från sjukhuset. Han var så tacksam att han inte visste vad han skulle säga, men man kunde se tårarna i ögonvrån på honom. 60 kr...

Man vet att det är miljontals människor i Andrews sits, men man förstår det inte för än man har sett det med egna ögon. När jag satt och pratade med honom innan taxiresan kände jag mig så fruktansvärt hjälplös och jag fick verkligen hålla tillbaka tårarna. Hur ska han klara sig? Och ja, nu har vi hjälpa en av dom miljontals, för en månad, man är hjälplös. Men vi har i alla fall hjälpt en lite, det är väl bättre än att inte hjälpa någon något. För dom där 700 shillingen hade vi tänkt köpa glass. Istället kunde vi rädda Andrews liv i en månad. Livet är inte rättvist. Det bara är så.