Time for Kenya

Moa frågade mig just vilket som varit mitt bästa minne från mitt sjuttonde år och jag kan verkligen inte välja ett minne. Detta år har varit så fullspäckat med helt otroliga minnen både från sommarn och från året här i Kenya. Tänk att lilla jag fått uppleva allt detta, jag kan inte bli mer tacksam! Det känns som mitt liv är fulländat, men nog väntar väl ett artonde år, med start i morgon. Om det är något som jag lärt mig under detta år, är det att ta var dag som den kommer. Här i Kenya planerar man inte livet månader i förväg, för man vet aldrig vad som kan hända, man vet aldrig om åkrarna kommer ha mat så det räcker för nästa månad och man vet aldrig hur bussfärden hem från jobbet ska sluta i ett sådant här farligt land. Hemma planerar vi istället vad vi ska göra denna dag om ett år. Varför? Hur förändrar det mitt liv just nu? Mitt artonde år ska vara ett år då jag kan använda mig av mitt bagage från Kenya, men vad mer året kommer innehålla behöver jag inte veta nu, för det spelar ingen roll just idag. Jag har precis läst ut en bok (En Blomma i Afrikas Öken) som handlar om en nomad (människor som lever i öken med sitt boskap) från Somalia och som senare blev supermodell i västvärlden. Hon säger i det sista kapitlet, att hon är så otroligt glad och tacksam att hon vuxit upp i Afrika, för där lärde hon sig att det som gör en lycklig är sin gemenskap och livet i sig, inte som i västvärlden där man försöker göra sig lycklig med att köpa fler och fler dyra prylar, det bringar aldrig fram lyckan.

Idag är jag lycklig. Jag har alla mina vänner runtomkring mig tisslande och tasslandes om saker jag inte får veta. Jag är så lyckligt lottad och det säger jag inte för att jag är född i Sverige och har det bra ställt, utan för att jag ler när jag tänker på mitt liv och jag känner mig älskad och älskar. Inget annat spelar någon som helst roll och allt detta hade jag precis lika gärna kunnat känna om jag varit uppvuxen i Kenya, Somalia eller i vilket land i världen
som  helst.