Time for Kenya

Vi klarade det!! Vi klarade att ta oss hela vägen till Mozabique!! Men oj oj oj vilken resa. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara allt jag varit med om här. Vill mycket hellre berätta allt när jag kommer hem, mer i detalj, men en sammanfattning får det väl ändå bli här, mestadels med bilder.

Resan startade med att dlygbolaget på Nairobi flygplats inte kunde hitta våra biljetter så vi trodde där för några minuter att vi skulle få vända hem till internatet igen. Till slut hittade dom oss och vi kom iväg till Dar es Salaam där vi skulle påbörja bussfärden ner mot Mozze. I Dar bodde vi en natt på ett litet guest house en natt för att sedan vid 4-tiden nästa morgon ta en taxi till en busstation. Lite nervösa svängde vi in på den mörka bussplatsen där vi möttes av ett fåtal andra som skulle ta samma buss som vi. Vi fixade biljetter och sedan bar det av mot en liten stad vid namnet Kilwa Masoko. Resan skulle ta cirka 6 timmar, men när 6 timmar gått står vi helt stilla på en gropig sandväg mitt ute i ingenstanns, i en kö av lastbilar och bussar som man inte ser slutet på. Vägen hade rasat helt och hållet p.g.a. regnet. Här står vi tills det börjar mörkna och med största sannolikhet skulle vi behöva sova där ute i vildmarken, men till sist börjar det rulla lite och vi kommer till slut fram till Kilwa vid tvåtiden på natten och har då suttit på samma svettiga buss i 20 timmar. På den här tiden hade vi lärt känna de flesta på bussen och framförallt två små flickor i 13-års åldern som ville träna sin engelska med oss. Deras familj var hur snälla som helst och erbjöd oss att få sova hemma oss dom för att det skulle vara svårt att hitta boende så här sent. Denna natt är en natt jag sent kommer glömma. När vi ligger och precis ska sova sticks en tjock pinne in genom fönstret med en krok på och försöker få tag på lisas bh som ser ut som en magväska. Det var sjukt läskigt, men det är svårt att förklara hela denna läskiga natt här så jag berättar hellre mer detaljerat när jag kommer hem. Vi åkte i alla fall iväg strax efter detta med en liten minibuss till Mtwara, men lite större stad i södra Tanzania. Här bodde vi på ett lutherskt guest house och fick lyssna på kyrkans gospelkör som hade genrep inför påskdagen. Har aldrig någonsin fått sådana rysningar! Det var så vackert! 

Dagen efter började det riktiga äventyret! Ägaren av guest houset vi bodde på hjälpte oss massor med att fixa vår nästa resa över gränsen till Mozambique. Klockan fem på morgonen skulle något slags fordon plocka upp oss, vi hade inte helt förstått vad för slags bil det var, men vi fick snart veta. Upp på uppfarten rullar en gammal skruttig flakbil med ett antal år på nacken. Lisa och Jacob hoppar upp på det ännu tomma flaket och jag och Elsa får hoppa in där fram vid föraren. Så bar det av genom Mtwara för att plocka upp fler människor som skulle till gränsen. Resan dit gick oväntat bra och sandvägarna var hyfsade. Vid gränsen var det dags för passinlämning och pengarväxling. Allt gick smidigt och bra och vi passade på att äta lite frukost i all väntan. Sedan bar det av vidare ner till floden som är gränsen mellan Tanzania och Mozambique. Här fick vi åka en liten båt över med massa andra människor. Efter båtfärden fick vi gå någon kilometer då regnet gjort att bilarna inte kom fram. Till sist fick vi hoppa upp allihopa på ännu ett flak med drygt 30 andra människor och då pratar vi inte om något stort flak! Man fick ca 3 dm2 var att befinna sig på och vi visste inte hur länge vi skulle sitta så här, men att det var långt till Mocimboa de Praia dit vi skulle visste vi. Vägarna var hemska och vi jämförde det hela med att åka i en flyktingbil från Mexico till USA. Efter 5 timmars smärta i både rumpa, ben och armar, snack med de 30 andra passagerarna och en hel del skratt och konstaterande av hur sjukt detta var, anlände vi äntligen till Mocimboa. Hade jag åkt en sådan här bil i Sverige med svenskar, hade jag aldrig någonsin klarat av det eftersom att klagandet hos alla hade varit ett faktum. Tror ni att en enda människa på detta flaket (förutom vi svenskar då) klagade på att de hade för lite plats, eller att det gjorde bedrövligt ont i hela kroppen? Svar nej. Detta fick en verkligen att bita ihop och inse att man nog kunde ha det värre.

I Mocimboa fick vi äntligen vara nära havet och efter en god måltid slängde vi oss i havet och bara njöt av att vi faktiskt hade klarat av att ta oss hela vägen till Mozambique, trots att ingen trodde att vi skulle klara det. Hela vägen snackade vi oss till lösningarna på våra svar och på så sätt mötte vi så mycket nya intressanta människor. I Mocimboa stannade vi i två dagar bara för att få koppla av lite innan vi skulle fortsätta söder ut. Vi bodde på ett lite finare hotell och ägaren rekommenderade att vi skulle åka till en ö som hette Ihla de Mozambique. Vi hade sett och läst om denna ö, men trodde att den var för långt söder ut för vår del, men inte då! Tidigt en morgon promenerade vi 2,5 km till en busshållplats. På vägen blev vi stoppade av militärer som vi fick muta lite för att de tyckte att det var något fel i våra vaccinationskort...vilket det absolut inte var! (Denna händelse var väldigt obehaglig, men liksom pinn-incidenten är det svårt att förklara något sådant här, jag får berätta när jag kommer hem.) Bussresan tog ca 10 h och sedan ytterligare 5h med minibuss för att komma ut till ön. Men oj vad det var värt den resan. Ihla de Mozambique är absolut en av mina favoritplatser än så länge i mitt snart 18-åriga liv. Ön var dit portugiserna först kom och är en historisk ö med massa vackra gamla byggnader. Vi bodde i gamla stan och den var verkligen som en spöklik stad och på kvällarna seglade stora fladdermöss över taken. Här spenderade vi 3 dagar då vi bara slappade på stranden. En av dagarna seglade vi ut till en liten paradisö som hette Goa Island. Vi var helt ensamma på den lilla ön och hade det helt fantastiskt. Dit måste jag bara tillbaka någon gång i mitt liv. Har aldrig sett något så vackert förut! 

Dagarna på Ihla gick för snabbt och rätt som det var, var det dags att åka till Pemba för att sedan flyga tillbaka till Dar es Salaam. Så det vart ännu en bussresa, men den gick väldigt smidigt och rätt som det var satt man på flyget på väg hem till Nairobi igen.

Jag är så otroligt tacksam över att ha fått göra den här resan och särskilt med det resegäng jag åkte med! Utan dom hade något av detta aldrig hänt. Vi kompletterade varandra perfekt! Jag har nästan lärt mig mer dessa 12 dagar än på hela året, både om mig själv, men också om Afrika och dom underbara människor som bor på den här kontinenten. Alla är så otroligt hjälpsamma, nyfikna och generösa. Jag har även insett att jag absolut inte är färdig med Afrika. Jag vill bara se mer och mer ju mer jag ser. Särskilt Mozambique vill jag tillbaka till för att se resten av landet och för alla som funderar på vart man ska åka nästa jul kan jag varmt rekommendera Mozambique! 

Det vart visst rätt långt detta, men ändå har jag bara fått med hälften! Jag ska berätta allt när jag kommer hem istället, vilket är om bara 5 veckor!!