Time for Kenya

Satt och pratade ett tag med en vän här på internatet om hur sällan jag blir sjuk igår. Under kvällen börjar jag känner mig mer och mer illamående och mer och mer frussen, tills jag inte klarar att stå upp längre. Har haft feber hela natten så det fick bli en dag i min säng hela dagen och har hunnit ta mig igenom ett antal filmer. Nu mår jag mycket bättre, men utgången i kväll fick jag skippa. Det är nämligen Madaraka day imorgon vilket innebär ledighet, så skönt!! Då ska vi antagligen åka iväg till Karen Blixten café för att äta deras välkända cheese cake och sedan ta oss en av de sista shoppingturerna på toimarket.

Har börjat packa min flyttakartong nu som ska bege sig iväg mot Sverige på torsdag. Fy, det är så kort tid kvar nu! Men det finns inget jag är mer redo för nu än att komma hem till min världsbästa familj, min gosiga säng och alla er andra.

Idag var vi på vårt sista äventyr med internatgänget. Kändes lite sorgligt faktiskt, men det var helt grymt och en av de roligaste sakerna jag gjort i Kenya. Vi var nämligen och rafta!!! Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva det, förutom många kallsupar, kapsejsande, runtsnurrandes i forsen utan och veta vad som var upp eller ner, rutskaneåkning och galna vattenfall som vi föll ner för. Hade jag inte varit lite rutinerad på just forsränning hade jag nog tyckt det var lite otäckt, men hej och hå vad roligt vi hade det! 

Idag lyste hoppet för en sekund! Dom flyttade fram U-landskunskaps inlämningen, så kanske kanske kommer jag klara allt jag har att göra nu. Kanske. 

Imorgon har jag mina två sista prov och sen är det bara en drös med inlämningar, men heja på, det här klarar vi!

Efter några timmars panik-kemi-plugg på mitt rum tänker jag dra mig till sängs. Här har ni hela mitt nördiga kemigäng sittandes i min säng i hopp om ett hyfsat resultat i morgon vilket känns näst intill omöjligt..

Nu är det så mycket att göra att jag vill bara gå och lägga mig så fort jag vaknar. Har inte den blekaste hur jag ska hinna med allt! Men på något sätt brukar sånt alltid lösa sig ändå (får vi hoppas..).

I helgen har vi varit några stycken vid Lake Magadi, som ligger tre timmars bussresa härifrån. Där badade vi i svinvarma källor, som tydligen skulle göra en forever young och frisk. Vi får väl se hur det blir med den saker..

Idag har jag, tove, emelie och ellen varit på masaimarknaden och börjat bunkra upp inför hemresan. Det är så mycket man vill köpa på sig nu innan man åker hem! Köpte lite masker, tavlor och smycken, men jag måste nog dit en gång till innan jag åker hem. Usch det låter helt knäppt att jag bara ska till marknaden en gång till!!! Nu är det verkligen inte långt kvar! 

Nu måste jag verkligen återgå till mitt kemiplugg men jag försöker lägga upp lite bilder så fort som möjligt!

Nu är äntligen mattenationella gjort!!! Så nu är det dags för lite after work (school) på en pub i närheten som heter havannah, för att förgylla vardagen lite.

Dröjde mig kvar i sängen ända till tolv idag efter att ha varit upp och firat världens finaste Emma. Så fruktansvärt skönt! Efter någon timme tennis med Baltzar efter skolan var det dags att käka sushi igen. Mums! Så nu är jag hemkommen efter ännu ett födelsedagsfirande och med ännu lite mindre stålar kvar i plånboken, men det var det värt! Eftersom att jag inte lär somna än på ett tag ska jag sätta mig och råplugga några timmar nu. Ajöss!



Vårt älskade födelsedagsbarn Emma! Hon är den sötaste, finaste, roligaste, snällaste, lättsammaste, ödmjukaste. Grattis min älskade vän! 


galnaste, flummigaste... <3

Måndagmornar är ju alltid för gräsliga. Kroppen skriker av trötthet och skolan skriker på mig att gå upp. Det finns få gånger jag är så tjurig som just måndagmornar. Denna morgon var inte annorlunda, lite vidrig som vanligt och dessutom var det svinkallt (enligt oss...). Men som tur var blev dagen bättre allt eftersom. Det blev varmare och det kändes precis som en svensk härlig sommardag. Eftersom att det har regnet en del de senaste veckorna är gräset helt grönt och det luktar till och med gräs. Jag tror det fram för allt var det som gjorde att det kändes svenskt. På min håltimme stack jag till gymmet för att springa av mig lite innan sista lektionen. Resten av dagen har spenderats framför matteboken och jag, Lisa, Baltzar och David hade världens mysigaste lilla mattestuga med ljus och...matte i ett litet rum som vi i vanliga fall inte får komma in i om kvällarna.

Igår tog jag även i hand med mig själv och lovade att beta av plugget effektivt och trots att det är bedrövligt mycket, inte låta det förstöra min sista tid här. För nu är det banne mig inte långt kvar...någon sa 25 dagar! kan det verkligen stämma?? Usch. Men jag längtar efter er där hemma, det gör jag verkligen!



Haha och denna behöver ni inte kolla på...men jag hotade med att lägga upp den på min blogg så nu var jag tvungen...

Trots lite hemlängtan idag så hade detta verkligen varit en mysig dag med vännerna här. I morse åkte ett gäng iväg till Lake Nakuru för att åka på safari och lite annat, men jag valde att stanna hemma. Så hela dagen har jag suttit uppe i vardagsrummet med några andra och försökt plugga, vilket det inte blev så mycket av, men mysigt var det med kaffe och bananer. Efter middagen myste jag lite till med Moa och sedan var vi ett gäng som åkte iväg till Junction för att bunkra upp till kvällens festligheter, nämligen Eurovision song contest! Vardagsrummet var fullproppat och stämningen på topp. Det finns ju inget bättre program att kolla på med ett gäng nördiga internatelever som inte  har något bättre för sig! Vi proppade i oss chips och läsk, medan vi skratta åt alla dåliga bidrag. Sen vart det helt plötsligt lite seriöst när vi låg etta ett tag, men hoppet försvann lika snabbt som det kom och surade lite för det. Nu har jag precis sett klart en film med Lisa och Jacob och tänkte bege mig till sängs. I morgon blir det strikt plugg, men först ska jag sova ut länge och njuta av att det är söndag, vilket innebär att det inte börjar bankas på byggarbetsplatsen 3 meter utanför mitt fönster klockan åtta på morgonen.

God natt och sov gott!

En hektisk vecka avklarad med nationella prov, vanliga prov och inlämningar, och jag inser att jag fortfarande inte berättat för er om min födelsedag eller något om denna vecka för den delen! Så det får bli nu.

Min födelsedag var perfektare än perfekt! Blev uppvaktad på morgonen av världens finaste människor, fick cup-cakes och presenter. Hela dagen kände jag mig som en prinsessa som alla bara kramade om och det kändes ända ut i fingerspetsarna att det var min dag i dag. För min helt fantastiska internatfamilj gjorde det till det. Jag slutade skolan vid 11 och medan jag väntade på att mina vänner skulle sluta satt jag i mitt rum och bara log, läste alla gratulationer på facebook och fick samtal från Sverige. Lycka! Jag hoppsade runt hela dagen i min lilla lyckobubbla. När dom andra hade slutat bjöd jag med Ellen, Hedvig, Elsa, Lisa och Moa på spa, vilket mamma och pappa bjöd på. Det var ett superfint spa och vi alla tog varsin massage. Lycka igen! På kvällen hade jag bjudit med mina nära o kära ut på middag och vi åt sushi tills vi knappt kunde stå. Sen åkte vi till en jättetrevlig klubb/restaurang som heter que pasa, och spenderade resten av kvällen där. Det finns inte en chans att min 18-årsdag på något sätt hade kunnat vara bättre här i Kenya. Tack alla som gjorde dagen till min!

Resten av veckan har som sagt varit väldigt hektiskt, men jag levde fortfarande på min lycka från födelsedagen så det gjorde inte så mycket. Igår kväll var vi ute och åt för att fira David som fyllde 18. Vi hade en jättetrevlig kväll på den schweiziske restaurangen Rudy's, förutom att min väska blev stulen. Men det är inget att sura för, sånt som händer.

Nu har jag precis skypat med min egna Jullebulle och jag fick en otrolig hemlängtan både efter henne och efter alla er andra, men om 4 veckor är jag redan hemma och då lär jag väl längta tillbaka hit istället. Varför ska man alltid ha det man inte kan få?? Det är bara att försöka ta vara på tiden, men det uttrycket är så himla svårt, hur gör man när man tar vara på tiden?? Det ska jag ta reda på nu, medan jag pluggar lite matte till mattenationella som är på torsdag. 



Vårt födelsedagsbarn David Horal! Grattis på dig fina kompis!

Moa frågade mig just vilket som varit mitt bästa minne från mitt sjuttonde år och jag kan verkligen inte välja ett minne. Detta år har varit så fullspäckat med helt otroliga minnen både från sommarn och från året här i Kenya. Tänk att lilla jag fått uppleva allt detta, jag kan inte bli mer tacksam! Det känns som mitt liv är fulländat, men nog väntar väl ett artonde år, med start i morgon. Om det är något som jag lärt mig under detta år, är det att ta var dag som den kommer. Här i Kenya planerar man inte livet månader i förväg, för man vet aldrig vad som kan hända, man vet aldrig om åkrarna kommer ha mat så det räcker för nästa månad och man vet aldrig hur bussfärden hem från jobbet ska sluta i ett sådant här farligt land. Hemma planerar vi istället vad vi ska göra denna dag om ett år. Varför? Hur förändrar det mitt liv just nu? Mitt artonde år ska vara ett år då jag kan använda mig av mitt bagage från Kenya, men vad mer året kommer innehålla behöver jag inte veta nu, för det spelar ingen roll just idag. Jag har precis läst ut en bok (En Blomma i Afrikas Öken) som handlar om en nomad (människor som lever i öken med sitt boskap) från Somalia och som senare blev supermodell i västvärlden. Hon säger i det sista kapitlet, att hon är så otroligt glad och tacksam att hon vuxit upp i Afrika, för där lärde hon sig att det som gör en lycklig är sin gemenskap och livet i sig, inte som i västvärlden där man försöker göra sig lycklig med att köpa fler och fler dyra prylar, det bringar aldrig fram lyckan.

Idag är jag lycklig. Jag har alla mina vänner runtomkring mig tisslande och tasslandes om saker jag inte får veta. Jag är så lyckligt lottad och det säger jag inte för att jag är född i Sverige och har det bra ställt, utan för att jag ler när jag tänker på mitt liv och jag känner mig älskad och älskar. Inget annat spelar någon som helst roll och allt detta hade jag precis lika gärna kunnat känna om jag varit uppvuxen i Kenya, Somalia eller i vilket land i världen
som  helst.

Vi klarade det!! Vi klarade att ta oss hela vägen till Mozabique!! Men oj oj oj vilken resa. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara allt jag varit med om här. Vill mycket hellre berätta allt när jag kommer hem, mer i detalj, men en sammanfattning får det väl ändå bli här, mestadels med bilder.

Resan startade med att dlygbolaget på Nairobi flygplats inte kunde hitta våra biljetter så vi trodde där för några minuter att vi skulle få vända hem till internatet igen. Till slut hittade dom oss och vi kom iväg till Dar es Salaam där vi skulle påbörja bussfärden ner mot Mozze. I Dar bodde vi en natt på ett litet guest house en natt för att sedan vid 4-tiden nästa morgon ta en taxi till en busstation. Lite nervösa svängde vi in på den mörka bussplatsen där vi möttes av ett fåtal andra som skulle ta samma buss som vi. Vi fixade biljetter och sedan bar det av mot en liten stad vid namnet Kilwa Masoko. Resan skulle ta cirka 6 timmar, men när 6 timmar gått står vi helt stilla på en gropig sandväg mitt ute i ingenstanns, i en kö av lastbilar och bussar som man inte ser slutet på. Vägen hade rasat helt och hållet p.g.a. regnet. Här står vi tills det börjar mörkna och med största sannolikhet skulle vi behöva sova där ute i vildmarken, men till sist börjar det rulla lite och vi kommer till slut fram till Kilwa vid tvåtiden på natten och har då suttit på samma svettiga buss i 20 timmar. På den här tiden hade vi lärt känna de flesta på bussen och framförallt två små flickor i 13-års åldern som ville träna sin engelska med oss. Deras familj var hur snälla som helst och erbjöd oss att få sova hemma oss dom för att det skulle vara svårt att hitta boende så här sent. Denna natt är en natt jag sent kommer glömma. När vi ligger och precis ska sova sticks en tjock pinne in genom fönstret med en krok på och försöker få tag på lisas bh som ser ut som en magväska. Det var sjukt läskigt, men det är svårt att förklara hela denna läskiga natt här så jag berättar hellre mer detaljerat när jag kommer hem. Vi åkte i alla fall iväg strax efter detta med en liten minibuss till Mtwara, men lite större stad i södra Tanzania. Här bodde vi på ett lutherskt guest house och fick lyssna på kyrkans gospelkör som hade genrep inför påskdagen. Har aldrig någonsin fått sådana rysningar! Det var så vackert! 

Dagen efter började det riktiga äventyret! Ägaren av guest houset vi bodde på hjälpte oss massor med att fixa vår nästa resa över gränsen till Mozambique. Klockan fem på morgonen skulle något slags fordon plocka upp oss, vi hade inte helt förstått vad för slags bil det var, men vi fick snart veta. Upp på uppfarten rullar en gammal skruttig flakbil med ett antal år på nacken. Lisa och Jacob hoppar upp på det ännu tomma flaket och jag och Elsa får hoppa in där fram vid föraren. Så bar det av genom Mtwara för att plocka upp fler människor som skulle till gränsen. Resan dit gick oväntat bra och sandvägarna var hyfsade. Vid gränsen var det dags för passinlämning och pengarväxling. Allt gick smidigt och bra och vi passade på att äta lite frukost i all väntan. Sedan bar det av vidare ner till floden som är gränsen mellan Tanzania och Mozambique. Här fick vi åka en liten båt över med massa andra människor. Efter båtfärden fick vi gå någon kilometer då regnet gjort att bilarna inte kom fram. Till sist fick vi hoppa upp allihopa på ännu ett flak med drygt 30 andra människor och då pratar vi inte om något stort flak! Man fick ca 3 dm2 var att befinna sig på och vi visste inte hur länge vi skulle sitta så här, men att det var långt till Mocimboa de Praia dit vi skulle visste vi. Vägarna var hemska och vi jämförde det hela med att åka i en flyktingbil från Mexico till USA. Efter 5 timmars smärta i både rumpa, ben och armar, snack med de 30 andra passagerarna och en hel del skratt och konstaterande av hur sjukt detta var, anlände vi äntligen till Mocimboa. Hade jag åkt en sådan här bil i Sverige med svenskar, hade jag aldrig någonsin klarat av det eftersom att klagandet hos alla hade varit ett faktum. Tror ni att en enda människa på detta flaket (förutom vi svenskar då) klagade på att de hade för lite plats, eller att det gjorde bedrövligt ont i hela kroppen? Svar nej. Detta fick en verkligen att bita ihop och inse att man nog kunde ha det värre.

I Mocimboa fick vi äntligen vara nära havet och efter en god måltid slängde vi oss i havet och bara njöt av att vi faktiskt hade klarat av att ta oss hela vägen till Mozambique, trots att ingen trodde att vi skulle klara det. Hela vägen snackade vi oss till lösningarna på våra svar och på så sätt mötte vi så mycket nya intressanta människor. I Mocimboa stannade vi i två dagar bara för att få koppla av lite innan vi skulle fortsätta söder ut. Vi bodde på ett lite finare hotell och ägaren rekommenderade att vi skulle åka till en ö som hette Ihla de Mozambique. Vi hade sett och läst om denna ö, men trodde att den var för långt söder ut för vår del, men inte då! Tidigt en morgon promenerade vi 2,5 km till en busshållplats. På vägen blev vi stoppade av militärer som vi fick muta lite för att de tyckte att det var något fel i våra vaccinationskort...vilket det absolut inte var! (Denna händelse var väldigt obehaglig, men liksom pinn-incidenten är det svårt att förklara något sådant här, jag får berätta när jag kommer hem.) Bussresan tog ca 10 h och sedan ytterligare 5h med minibuss för att komma ut till ön. Men oj vad det var värt den resan. Ihla de Mozambique är absolut en av mina favoritplatser än så länge i mitt snart 18-åriga liv. Ön var dit portugiserna först kom och är en historisk ö med massa vackra gamla byggnader. Vi bodde i gamla stan och den var verkligen som en spöklik stad och på kvällarna seglade stora fladdermöss över taken. Här spenderade vi 3 dagar då vi bara slappade på stranden. En av dagarna seglade vi ut till en liten paradisö som hette Goa Island. Vi var helt ensamma på den lilla ön och hade det helt fantastiskt. Dit måste jag bara tillbaka någon gång i mitt liv. Har aldrig sett något så vackert förut! 

Dagarna på Ihla gick för snabbt och rätt som det var, var det dags att åka till Pemba för att sedan flyga tillbaka till Dar es Salaam. Så det vart ännu en bussresa, men den gick väldigt smidigt och rätt som det var satt man på flyget på väg hem till Nairobi igen.

Jag är så otroligt tacksam över att ha fått göra den här resan och särskilt med det resegäng jag åkte med! Utan dom hade något av detta aldrig hänt. Vi kompletterade varandra perfekt! Jag har nästan lärt mig mer dessa 12 dagar än på hela året, både om mig själv, men också om Afrika och dom underbara människor som bor på den här kontinenten. Alla är så otroligt hjälpsamma, nyfikna och generösa. Jag har även insett att jag absolut inte är färdig med Afrika. Jag vill bara se mer och mer ju mer jag ser. Särskilt Mozambique vill jag tillbaka till för att se resten av landet och för alla som funderar på vart man ska åka nästa jul kan jag varmt rekommendera Mozambique! 

Det vart visst rätt långt detta, men ändå har jag bara fått med hälften! Jag ska berätta allt när jag kommer hem istället, vilket är om bara 5 veckor!!